Italian Early Renaissance Painter, 1401-1428 was the first great painter of the Quattrocento period of the Italian Renaissance. His frescoes are the earliest monuments of Humanism, and introduce a plasticity previously unseen in figure painting. The name Masaccio is a humorous version of Tommaso, meaning "big", "fat", "clumsy" or "messy" Tom. The name was created to distinguish him from his principal collaborator, also called Tommaso, who came to be known as Masolino ("little/delicate Tom"). Despite his brief career, he had a profound influence on other artists. He was one of the first to use scientific perspective in his painting, employing techniques such as vanishing point in art for the first time. He also moved away from the Gothic style and elaborate ornamentation of artists like Gentile da Fabriano to a more natural mode that employed perspective for greater realism. Masaccio was born to Giovanni di Mone Cassa??i and Jacopa di Martinozzo in Castel San Giovanni di Altura, now San Giovanni Valdarno (now part of the province of Arezzo, Tuscany). His father was a notary and his mother the daughter of an innkeeper of Barberino di Mugello, a town a few miles south of Florence. His family name, Cassai, comes from the trade of his grandfather Simone and granduncle Lorenzo, who were carpenters - cabinet makers ("casse", hence "cassai"). His father died in 1406, when Tommaso was only five; in that year another brother was born, called Giovanni after the dead father. He also was to become a painter, with the nickname of "Scheggia" meaning "splinter". The mother was remarried to an elderly apothecary, Tedesco, who guaranteed Masaccio and his family a comfortable childhood.  Related Paintings of MASACCIO :. | Resurrection of the Son of Theophilus | Saint Paul | Plate of Nativity (Berlin Tondo) sg | Tribute Money | When it was cleaned |
Related Artists:
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Orlando Norie
British, 1832-1901
George Morland
English genre, animal, and landscape painter, 1763-1804 was an English painter of animals and rustic scenes. Morland was born in London on 26 June 1763. His mother was a Frenchwoman, who possessed a small independent property of her own. His grandfather, George H. Morland, was a subject painter. Henry Robert Morland (c. 1719 ?C 1797), father of George, was also an artist and engraver, and picture restorer, at one time a rich man, but later in reduced circumstances. His pictures of Jaundry-maids, reproduced in mezzotint and representing ladies of some importance, were very popular in their time. At a very early age Morland produced sketches of remarkable promise, exhibiting some at the Royal Academy in 1773, when he was but ten years old, and continuing to exhibit at the Free Society of Artists in 1775 and 1776, and at the Society of Artists in 1777, and then sending again to the Royal Academy in 1778, 1779 and 1780. His very earliest work, however, was produced even before that tender age, as his father kept a drawing which the boy had executed when he was but four years old, representing a coach and horses and two footmen. He was a student at the Royal Academy in early youth, but only for a very short time. From the age of fourteen he was apprenticed to his father for seven years, and by means of his talent appears to have kept the family together. He had opportunities at this time of seeing some of the greatest artists of the day, and works by old masters, but even then a strange repugnance for educated society showed itself, and no persuasion